Cable Guy

Som jag har nämnt tidigare har jag ganska stora problem att få kabel-tv, internet och telefon installerat i lägenheten. Man skulle kunna tro att det vore en lätt sak, men efter snart fyra veckor har jag börjat inse att filmen ’Cable Guy’ kanske inte överdriver allting… Detta har hänt:

1. Innan jag lämnar Sverige (alltså redan i slutet på mars) beställer jag ovanstående från ComCast.


2. När jag kommer till Pittsburgh är ingenting installerat, men okej – det kan ju ta lite tid att ordna en installation.


3. 11/4 kommer det en tekniker medan jag är på jobbet. Min hyresvärd öppnar lägenheten och när jag kommer hem visar det sig att teknikern har installerat kabel-tv, men inte internet och telefon. Det är dessutom helt oklart varför eftersom han inte har lämnat något meddelande. Som grädde på moset har han installerat fel kabel-tv paket så jag kommer inte åt alla kanaler jag betalar för.


4. Dagen efter ringer jag ComCast och påtalar bristen på kabel-tv kanaler samt den totala avsaknaden av internet och telefon. ComCast ändrar raskt inställningen på kabel-tv:n (bra jobbat!) men kan inte ge något svar på varför de andra sakerna inte installerades.


5. Ännu en dag senare ringer ComCast mig och har bokat in en ny tid (en vecka senare) och den här gången vill de att jag skall vara hemma när teknikern kommer.


6. En vecka går och teknikern skall enligt uppgift komma någon gång mellan 16-18. Jag åker hem från jobbet och ser fram emot att få allting fixat. 21.30 kommer teknikern och hans medhjälpare. Efter att ha pulat med eluttag, telefonjack och alarmsystem i ca 1h kommer de fram till att de inte kan installera någonting den här gången heller (det hade något med larmet att göra…) men att de skall komma tillbaka nästa morgon.


7. Nästa dag hör jag ingenting från vare sig tekniker eller Comcast.


8. Jag ringer ComCast och undrar hur det går med min installation. De vill undersöka och tänker ringa upp mig senare samma dag. Det händer inte.


9. Nästa dag ringer jag igen, även den här gången vill de ringa upp senare (om fem minuter…). Återigen händer ingenting.


10. Några dagar senare ringer jag till ComCast och den här gången får jag reda på att jag har fått en tid för installation den 2/5, alltså nu på onsdag.

Utan att överdriva kan man säga att jag är ganska trött på ComCast och min Cable Guy. Det enda som räddar situationen är att jag har lyckats snylta på mina grannars trådlösa nätverk och kunnat använda mail och skype. Nu ser jag med skräckblandad förväntan fram emot onsdagens installation, eller vad som nu kommer att hända…

Lägenheten

Jag och C har fått en varsin 2:a i samma hus i ett trevligt och ganska nybyggt bostadsområde som heter Belmont Ridge. Innan vi kom hit hade vi sett bilder på Belmonts hemsida och vi väntade oss därför en inredning i bästa amerikansk stil, komplett med blommiga mönster på allting. Förväntningarna kom dock på skam när det visade sig att ingenting var blommigt och att det på det stora hela såg riktigt bra ut i lägenheten.

Helgen

I fredags åkte jag och C till ett av Pittsburghs nöjesområden som kallas The Waterfront. Efter att ha hittat dit utan omvägar (enligt min guidebok är Pittsburgh omvittnat svårt att hitta i, där till och med lokalborna kan bli förvirrade. Om det är sant eller om det bara beror på att staden inte är indelad i rutblocksliknande kvarter får vara osagt...) började vi med att se en film på ett biografkomplex. Filmen var helt okej (The Hoax) och var som en oväntad bonus regisserad av Lasse Hallström. Man försöker insupa den amerikanska kulturen, men dras tydligen åt det europeiska hela tiden :-) Det bestående intrycket gav dock själva biografen som var ganska svulstigt designad. Den var inte så stor, men svulstig. Ungefär som Disneyland eller liknande, vilket vida överträffas SF hemma i Uppsala. The Waterfront i övrigt visade sig bestå av restauranger och affärer i en väldigt tillrättalagd miljö. Namnet till trots bjuds det inte på någon strandpromenad utan området ligger bara bredvid floden, utan att utnyttja det.

På lördagen sökte vi lyckan, eller i alla fall en stor mängd kläder, på en stor outlet som ligger i Grove City 45 min norr om stan. Vi parkerade i ena änden av köpcentret och sen betade vi av affär efter affär. Kläder är skattefria här i Pennsylvania vilket gör att mycket är väldigt billigt normalt sett, och på en outlet är det ännu roligare att betala. Vi gjorde båda två en massa goda inköp och kom överens om att det definitivt kan bli fler besök till Grove City. Förtuom alla fynden är det också väldigt roligt att titta på alla fula saker som en del affärer säljer. Länge tyckte desutom jag att det vore kul att gå in på affären 'Male XL' och låta mig fotograferas i en tröja modell större. Stort i USA är nämligen väldigt stort. Väl framme vid affären fegade jag dock ur eftersom det dels skulle vara lite väl uppenbart hånande och dels för att alla kunder var just ganska biffiga killar...

Efter detta åkte vi raka vägen in till stan och favoritområdet Shady Side och åt mycket god italiensk mat.

Frihet och ansvar

Som alla vet har företag väldigt mycket ansvar för sina produkter och anställda här i USA. Eller snarare så har företag väldigt mycket ansvar om de inte frånsäger sig det på ett väldigt tydligt sätt... Jag har två exempel från de senaste dagarna i Pittsburgh:

1. För att befrämja en sundare livstil skall företaget ha en liten happening då alla anställda uppmanas att promenera runt ett närliggande gräsfält på lunchen (ni som har varit på Energy Center kanske kommer ihåg ett litet fält som man ser från matsalen). Så långt är allt frid och fröjd. Men för att få delta i aktiviteten måste de anställda skriva på ett papper där vi fråntar företaget allt ansvar om vi skulle råka skada oss under promenaden! För att gå några varv runt ett gräsfält kommer företaget alltså att samla in och arkivera ett STORT antal blanketter utifall någon av oss skulle stuka foten...
   
   
2. Jag håller på att få kabel-tv, internet och telefon installerat hos mig av en Cable guy (han ska få ett separat inlägg senare...). Efter lite pulande med kablar visar det sig att nationella regler förbjuder honom att dra sådana genom eller förbi dörröppningar. I min lägenhet gör detta att han inte kan dra några kablar alls eftersom mina kabeluttag sitter synnerligen olämpligt till. Och varför får han inte dra kablar där? Jo, jag eller någon annan skulle ju kunna snubbla på kabeln när vi passerar dörröppningen. Så istället kopplar han in en tillräckligt lång kabel och så får jag sälv dra den dit jag vill, på mitt eget ansvar.

I ett land som påstår sig vara "Land of the free" verkar det vara lite sisådär med den egentliga friheten. Visst, här får du göra vad du vill - Kom bara ihåg att skriva på rätt papper först.

Jobbet

Jag är alltså här för att arbeta till någon gång i oktober. Det är i alla fall grundplanen, men när jag berättade för mina handledare att jag skulle åka hem i oktober fick jag bara två leenden tillbaka... De har tydligen kroniskt mycket att göra på min nya avdelning så man kan mycket väl tänka sig att chefen "erbjuder" mig att stanna längre. Det ger sig hur det blir med den saken.

På det stora företaget sitter man i ett grått eller i bästa fall beige kontorslandskap av bästa nidbildskaraktär. Givetvis i små kuber som ska inspirera oss till stordåd :-) Och om kontoret uppfyller sin del av stereotypen så uppfyller ingenjörerna sin del. Dilbert skulle på allvar kunna sitta i en kub bredvid mig. Vår slipsar krullar sig inte riktigt lika bra som i serien men om några veckor blir det officiellt sommar på kontoret och då ska den kortärmade skjortan fram! Det känns ändå rätt normalt på min avdelning jämfört med min kollega Christines kubgranne som ibland pratar med sig själv och låtsas vara en hund - på samma gång.

Nedan syns en bild på en ingenjör i sina bästa år och utsikten från min kub. Jag förstår om någon blir avundsjuk...

Bilen

Väl framme i Pittsburgh var det dags för mig att hämta ut den kanske viktigaste statussymbolen i USA: bilen. Det stora företaget skulle förse mig med en mellanklassbil men eftersom de ’tyvärr’ var slut hos biluthyraren fick jag nöja mig med en tvättäkta fyrhjulsdriven Jeep! Sann glädje bubblade i mig medan jag försökte få upp bagageluckan med fjärrkontrollen. Det lyckades efter ett tag...

För en kille som är van att ratta en Clio är den här bilen stor, tuff, rå och lyxig. Fyrhjulsdrift, automatlåda och en 3.7-liters motor får de flesta Clios att diskret ställa sig i skamvrån. Gissa om jag är nöjd?

För amerikaner är det mest en liten Jeep.

Hawaii 1-9/4

Efter en lång men fullt normal flygresa via Kanada landade jag i Honolulu på söndagskvällen den 9:e april. Brorsan mötte upp med en blomsterkrans och efter en taxitur hem till Erik i Waikiki knäpptes den första kalla ölen på Hawaii :-) Efter det tog resan ut sin rätt och jag somnade sött in på en madrass i Eriks vardagsrum.

Första dagen tog vi oss ut till Pearl Harbour för att insupa lite militär nutidshistoria. Först åkte vi ut till slagskeppet USS Missouri (med smeknamnet Mighty Moe) där vi fick gå omkring och titta och känna på väldigt mycket. Framförallt för att det fanns väldigt mycket skepp att titta och känna på: 300 m långt och 60 m brett på mitten gör Mighty Moe till en imponerande uppenbarelse. Utan överdrift brukar Mighty Moe vara kvarerets största kille. Eftersom jag tycker att allt stort är mer eller mindre coolt var jag naturligtvis väldigt nöjd när vi gick omkring där på skeppet. Att skeppet dessutom var utrustat med riktigt stora kanoner gjorde inte saken sämre.



Efter allt gapande efter stora saker på Mighty Moe fick vi nyktra till lite grann när vi sedan åkte ut till minnesplatsen för USS Arizona och alla som stupade under attacken på Pearl Harbour. Det var en overklig känsla att befinna sig precis på den platsen där så många människor förlorade sina liv på riktigt, och inte på film i sällskap av Ben Affleck.

Tisdagen innebar inte lika mycket verksamhet. Brorsan var tvungen att vara lite grann på universitetet så jag och Per åkte till Diamond Head och njöt av den storslagna utsikten över Honolulu och Waikiki. Det var ganska många trappsteg upp till toppen men det kan varmt rekommenderas! Nöjda med vår insats tillbringade vi sedan resten av dagen i poolen.



Resten av veckan tillbringades med att resa till, vara på och åka hem från olika stränder. Inne i Waikiki finns en berömd strand som man inte ska nöja sig med. De riktiga godbitarna ligger en bit bort från limousinerna inne i stan och kräver lite mer ansträngning. Men det är det naturligtvis värt. Vi var på flera stränder varav Sandy beach och North shore var de absolut häftigaste, av den enkla anlednigen att det går väldigt höga vågor där. Roligt! Andra stränder var inte lika spektakulära, men ack så trevliga att vara på :-)

Nu är det inte bara stränderna som är värda att se på Hawaii. När vi åkte runt bilen tittade vi nästan ännu mer åt den andra sidan där de imponerande bergen ligger. Stränder i all ära, men det är något som lockar med berg. Återigen är det väl storleken som fångar mitt intresse... Bergen på Hawaii är kanske inte jättehöga, men å andra sidan är de beklädda med något grönt (träd?) som gör att de ser ut som kulisserna till Jurassic Park. Och även om vår hyrbil inte riktigt kan jämföras med helikoptern de flyger med i filmen så är i alla fall utsikten lika bra!





Om man till allt detta lägger till mycket skoj på kvällarna så blir resultatet en riktigt trevlig liten tur till Hawaii. Erik och hans kompisar drog runt oss på deras favoritställen som var allt från ett drick-billig-öl-tills-du-får-upp-allt-igen ställe till en väldigt bra nattklubb på 30:e våningen med utsikt över hela Waikiki. Roligt båda två. Titta gärna förbi vid tillfälle!