Hemfärd

Nu har mina chefer äntligen kommit överens om när jag får åka hem till Sverige :-) Den 3:e oktober har jag stämt träff med SAS i Chicago och de har lovat att släppa av mig på Arlanda den 4:e. Med andra ord är det bara slutspurten kvar för mig här i Pittsburgh!

Långhelg

Stillasittande ingenjörer behöver aktivera sig på fritiden så i söndags åkte jag, Simon och Christine till Ohiopyle State Park för att vandra lite grann. På vägen svängde vi förbi huset Fallingwater (av berömd arkitekt) som ligger väldigt fint och inbäddat. Jämfört med monterbara hus från Team Boro så kan man väl säga att man får vad man betalar för...


Parken är egentligen en stor samling av mindre parker ca 45 min från Pittsburgh och utan någon överdriven research åkte vi dit. Christine hävdade att Cucumber Falls skulle vara värt att se så vi siktade in oss på att gå dit. Tursamt nog gick vi åt rätt håll och råkade faktiskt hitta vattenfallet från ovansidan :-)


Det är oklart varför det kallades för Cucumber Falls, men vackert var det i alla fall. Vi vandrade runt en bit kring en flod som fanns i närheten och åkte sedan nöjda hem. Ingen monstervandring, men skönt att komma bort från Monroeville...


I måndags var vi också lediga och firade vi amerikansk helg med att grilla och dricka öl på Jasons nybyggda uteplats. Inga bilder från invigningen av uteplatsen, men jag tror att ni kan tänka er hur jag ser ut med en korv i handen och ett leende på läpparna.

Motionstips

Jag har tidigare skrivit om företagets hälsokampanj för att få oss anställda att leva ett friskare liv. I den kampanjen ingår något som käckt kallas för "Excercise tip of the week". För er som känner att all grillning under sommaren har satt sina spår så rekommenderar det stora företaget den här veckan följande tips:

"If you sit down the moment you come home, you might want to try to stand at the counter to read the mail. No matter how still you may think that you are standing, you're still in some form of motion. You incorporate more balance and engage your core muscles more than when you are sitting. Standing alone also burns nearly twice as much calories as sitting."

Ja, det är illa ställt med folkhälsan i Pittsburgh.

Steelers!

Borlänge är en gammal stålstad och Pittsburgh tronar också på minnen från fornstora dagar som Steel City (Pittsburgh ska ha varit USA:s rikaste stad en gång i tiden). I Borlänge är många väldigt stolta över bygdens en gång stora fotbollslag Brage som väl nuförtiden har en bit upp till allsvenskan. I Pittsburgh är man också stolt över sitt fotbollslag, Pittsburgh Steelers. Men där slutar likheterna. Steelers är ett av NFL:s bästa lag och vann tom Super Bowl för två år sedan. Och att säga att man är stolt över Steelers är dagens underdrift...

Naturligtvis hör det till att försöka se en match med Steelers när man bor i Pittsburgh och förra helgen var det äntligen dags. Det är lite knepigt att få tag på biljetter men vi hade lyckats få tag på några till en försäsongsmatch mot Philadelphia Eagles. Steelers spelar på Heinz Field (japp, den berömda ketchupen kommer härifrån) som är en imponerande arena. Inget ont om Domnarsvallen, men det här är en annan division...



Det var roligt att se en match och spelarna sprang in i varandra så fort de kom åt. Det var oväntat mycket avbrott i matchen hela tiden vilket drog ner tempot ganska mycket, men när det väl var spel så smällde det rejält :-) Eagles hade inte mycket att sätta emot så Steelers sprang lätt över dem och vann matchen. Nu är det bara att vänta på säsongstarten till veckan och hoppas på att Steelers fortsätter vinna!

Efter sommarlovet

Nu har semestern tagit slut och Moa har åkt hem till Sverige igen. Bland mycket annat betyder det att jag förhoppningsvis kommer att skriva lite oftare på den här sidan. Det har hänt en hel del sedan jag skrev något sist, och jag ska återberätta de bästa bitarna så fort jag hinner...

Så läs genast nästa inlägg!

Once, at band camp...

Jag träffade en kollega som spelar i en blåsorkester här och för att göra en lång historia kort har jag numera spelat med East Winds Symphonic Band. Jag har lämnat min fagott hemma i Uppsala men en av saxofonisterna i orkestern hade en gammal plastfagott liggandes som jag fick låna. När jag väl hade fått tag på en fagott han jag var med på ett rep innan det var dags för en liten konsert i Twin Lakes State Park.

Orkestern kan väl kanske bäst beskrivas som glada amatörer. Det passade ganska bra eftersom det gjorde det lättare för mig att komma undan med mitt eget spelande. Jag hade inte spelat en ton sedan mars och plastfagotten är den sämsta fagotten jag spelat på, så det behövdes döljas en hel del... Repertoaren var precis som för vilken annan blåsorkester - de blandade friskt! För mig var konsertens höjdpunkt att spela på amerikanska nationalsången på riktigt :-) Orkesterns kommande konserter krockar med min semester och hemfärd så det blev bara en konsert för mig den här gången. Synd bara att jag missade deras band camp...

4:e Juli

Som vi hade laddat inför den största av nationaldagar! Hemma i Sverige brukar ju nationaldagen gå hyfsat obemärkt förbi (vissa av oss brukar ha förmånen att få spela lite blåsmusik just på den dagen, men långt ifrån alla tycker ju att det är kul…) så vi har sett fram emot att få uppleva något mer storslaget här i USA. På med patriotiska t-shirts och fram med alla flaggor som hushållet kan frambringa!

För att det skulle bli så bra som möjligt hörde jag mig för på jobbet var man skulle bege sig och vad man skulle göra på den stora dagen. Well, det visade sig att det inte var så storslaget som jag hade hoppats på. I alla fall inte här i Steel City. Tydligen handlar det mindre om flaggviftning och mer om grillning med släkten. Och ingen kände till några större festligheter heller. Antiklimax.

Eftersom vi inte har någon släkt att grilla med här i USA fick vi nöja oss med det som bjöds. För att i alla fall få se lite flaggviftande letade vi upp den lokala paraden i Monroeville. Den visade sig vara lite loj, men ändå rolig att se. Framförallt var den lång och det tog över en timme för hela paraden att passera oss. Men den innehöll allting man skulle kunna tänka sig: soldater, skönhetsdrottningar, skolorkestrar och diverse välgörenhetsorganisationer. De flesta kastade ut godis och halsband till publiken, men tyvärr fick vi inte tag på något… Är det någon som vet varför de kastar ut halsband? Lite oväntat deltog också något som verkade vara alla brandmän från Pittsburgh. Jag har aldrig sett så många brandmän på en och samma gång, och de livade upp paraden med sina nytvättade och välljudande brandbilar :-)

Om jag är här på fler nationaldagar så får det blir grillning.

Start spreading the news...

Efter att jobbet sköt upp den första resan till New York bar det så äntligen av för några torsdagar sedan. Jag, Moa och Simon packade in oss i Simons stora (last-) bil, ställde in GPS:en på vandrarhemmets adress och sen bar det iväg. Motorväg och farthållare gjorde att resan flöt på finfint ända tills vi blev stannade av en polis som tydligen ville säga några ord till oss. Det blev en tvättäkta pull over med blåljus, polis med ficklampa och visande av körkort och registreringsbevis… Som tur var det antagligen för krångligt att bötfälla en prydlig svensk så vi klarade oss med en tillsägelse :-)

Nästa stopp var på Manhattan! Trots fortkörningen var timmen ganska scen så efter en snabb promenad till Times Square sov vi gott till nästa morgon. På fredagen gick vi ut hårt med att beta av turistmålen. Efter att ha gått ner för femte aveny tog vi hissen upp i Empire State building och blev överraskade av utsikten. Visst, det är fullt med turister, men av en väldigt bra anledning. Roligt att få fågelperspektiv på tillvaron…



På kvällen gick till Metropolitan och såg Svansjön. Helt fantastiskt bra! Förutom att baletten i sig var strålande var det också roligt att vara vid en berömd scen. Vi bjöds också på lite oväntad action när ballerinan halkade och damp i backen under ett svårt move. Det gick ett sus genom hela publiken och sen fick hon dundrande applåder.




Lördagen bjöd på strålande sol, Brooklyn Bridge, Wall St, ground zero, Staten Island Ferry med utsikt över Manhattan och frihetsgudinnan, Central Park och Littel Italy. Man blir nästan lite andfådd bara av att läsa om det…

På söndagen gjorde vi som Duke Ellington och tog the A-train till Harlem för att gå på en gudstjänst. Det var spännande att få vara med om en riktig gospelgudstjänst. De sjöng mest hela tiden och all gospel och soul svängde riktigt, riktigt bra. Lägg dessutom till en predikan som skreks fram och osade av svavel och vilja så har man en udda upplevelse ☺

Efter det tog vi tåget tillbaka och gick på Museum of Modern Art. Det är ett stort museum som är fullproppat med tavlor av berömda målare. Det var en lustig känsla att se så många stora namn samtidigt. Bara att välja och vraka! Många av tavlorna var ganska plottriga men min favorittavla framhävde att less is more.




Sen var det slut på det roliga, så vi åkte hem till Monroeville igen.

Nöjda.

All work and no play

Avdelningen jag jobbar på har gått på en liten mina som har skapat lite av en kris och mycket arbete. Utan att gå in på tråkiga detaljer så har det gett mig möjligheten att tillbringa stor del av min vakna tid på kontoret...

Men precis allt har inte varit jobb utan vi har även hunnit med lite nöjen. Jag, Moa, Simon och Andreas (med dotter) var på en Pirates-match till fulla av förhoppningar för våra råbusar nere på planen. Som vanligt gjorde de oss besvikna men vi fick i alla fall med oss en bobblehead hem (en ful baseballplastgubbe med guppande huvud). Tänk om man skulle kunna få se en vinst snart? Det här börjar tyvärr påminna om hockeylaget jag vurmar för...

Något som var lite häftigare var en flygshow som amerikanska flygvapnet bjöd på förra helgen. Ett uppvisningsteam visade upp sina konster med jaktflygplan och de var jätteduktiga på att låta mycket, flyga fort och flyga farligt nära marken. Tillsammans med soundtracket från Top Gun blev det verkligen spännande! På marken fanns det dessutom massor av flygplan av alla storlekar som man fick se på nära håll. Roligt värre att se alla plan som man annars bara ser i filmer :-) Och jäklar vad lite plats piloterna har i cockpit på stridsflygplanen! Visst, jag hade väl på känn att det inte skulle vara direkt rymligt, men på nära håll såg det riktigt riktigt trångt ut.

Tyvärr glömde jag kameran i bilen så det finns inga tuffa bilder på mig, Moa eller Simon bredvid ännu tuffare flygplan. Men jag kan bjuda på en bild från parkeringen. Det var så fantastiskt slut på parkeringsplatser att jag fick använda jeepen och parkera på gräset. Clion hade aldrig klarat den kanten.

Imorgon bär det av till N.Y över helgen :-)

Snyggt besök

Moa har kommit välbehållen till Pittsburgh och livet leker igen :-)

Alkoholpolitik

Jag bor normalt sett i Sverige och där har jag inga problem med att det endast går att köpa alkohol på Systembolaget. Jag tycker inte att det är konstigare att handla alkohol på en speciell affär än vad det är att handla skor på en skoaffär.

Allt gott så långt.

Scenbyte till Pittsburgh. I Pittsburgh och övriga delar av Pennsylvania kan man bara köpa vin&sprit på statligt ägda affärer som bär det lämpliga namnet Wine&Spirits. Öl kan man köpa på speciella ölaffärer som av någon anledning också alltid säljer lotter (det finns säkert en väldigt ospännande anledning till kombinationen, men jag blir i alla fall nyfiken...). I övriga affärer finns det inte någon sorts alkohol att tillgå. Med andra ord så ser tillgången i Pennsylvania ungefär ut som tillgången i Sverige, men med lite frikostigare öpettider.

Men nu händer något oväntat. Jag går plötsligt omkring i mataffären och tycker att det är hemskt besvärligt att jag inte kan köpa med mig lite öl hem. Avståndet till närmsta butik som får sälja alkohol känns som en stor omväg trots att den bara ligger något kvarter bort. Jag har helt enkelt fastnat i en förväntan om frihet och bekvämlighet. Jag trodde att man i USA minsann inte skulle behöva stå i kö i en statlig affär med mössan i hand, för här får man ju göra precis som man vill. Men det får man tydligen inte. Och dessutom var det väldigt oväntat att det här landet har en motsvarighet till Systembolaget.



(En liten lustig regel som gäller för ölaffärerna är dock att man måste köpa minst en hel låda öl för att få något med sig hem. Den som suktar efter mindre mängder öl får gå till speciella barer som får sälja ett eller möligtvis två sexpack till dig. Rimligtvis kommer den här lagen från en önskan om en lägre alkoholkonsumtion, men varför har de då en minimgräns på inköp och inte en maxgräns? Roligt.)

Fint besök

I fredags fick vi fint besök här i Monroeville: det var brorsan som stannade till på väg hem till Sverige och Simon som också skall jobba här på det stora företaget. Trots de nyanländas jetlag från två olika håll blev det en riktigt lyckad helg med ett fullt schema.

Vi gick ut hårt med en ölfestival på ett av de lokala bryggerierna, Penn Brewery. Vid ingången fick vi ett varsitt litet glas och sedan vara det bara att provsmaka sig igenom de nästan 30 bryggerierna som fanns representerade :-) Förutom bröderna Björke var Christine, Andreas, Jason och Thomas med och släckte törsten. Den hetaste trenden bland bryggerierna i Pennsylvania är utan tvekan öl med mycket humle i, som fann sin perfektion i ölet "The Hopgoblin" som kanske kan få problem med sitt varumärkesskydd... Som vanligt blev det roligare och roligare med tiden och efter ett tag lyckades vi glömma av att arrangörerna hade valt att förlägga festivalen i ett svettigt parkeringsgarage.


På söndagen gick vi återigen till PNC Park med stora förhoppningar för våra Pirates. Återigen kom de på skam... Men vädret var bra, matchen spännande och det kändes som ett fall frammåt jämfört med förra matchen. Snart kanske det blir en vinst? Och skulle matchen tråka ut en så kan man förnöjas över underhållningen i pauserna. Bland annat så bjuds det på en stor grön papegoja av bästa maskottmodell som skjuter varmkorvar till publiken, en kapplöpning mellan fyra köttpiroger och så den legendariska allsången i mitten av den 7:e inningen.

Idag har Erik åkt hem till Sverige för en underbar sommar på SSAB i det kära dalom. För egen del blir det jobb över helgen och på måndag kommer äntligen Moa!

I went to Philly for the crack

Eftersom amerikanerna hade långhelg den gångna helgen passade jag, Christine och Anna på att åka till Philadelphia för att turista lite. På vägen till Philadelphia passerade vi Harrisburgh och för en kärnkraftsromantiker fanns det inget annat att göra än att köra förbi det lokala kärnkraftverket Three Mile Island. Förutom att det är smått berömt för ett litet missöde en vårdag i mars 1979 så påminner det inte så lite om kärnkraftverket som figurerar i Simpsons (inga paralleller däremellan...). Oavsett så var det häftigt att vara där :-)

Men sen hägrade Philadelphia. Det visade sig vara en ganska stor stad som har varit på lite dekis sedan den slutade vara huvudstad kring 1790. De senaste åren har den dock ryckt upp sig lite grann och den visade sig vara riktigt trevlig. Det första vi fokuserade på var stadens tunga historiska arv, dvs USA:s declaration of independence från rödrockarna i England, framtagandet av den amerikanska konstitutionen och de medborgerliga rättigheterna. Stora grejer som faktiskt betytt en del på världsarenan. Eller som de själva säger: Philadelphia - where Freedom was born. Roligt var det i alla fall.

Efter det fortsatte vi på samma tema genom att gå och titta på den berömda Liberty Bell. För mig var det lite förvånande vilken grej amerikanerna tycker att den där klockan är. De har byggt en rätt stor byggnad med en hel utställning om denna unika symbol för frihet. Okej att de ringde i den när de hade deklararerat sig självständiga back in the day, men allt ståhej efter det har vi missat i Sverige. Utställningens höjdpunkt (som Christine och Anna snabbt gick förbi) var sektionen där de spelade marschen Liberty Bell av Sousa. Ruggigt bra marsch som fick oförtjänt lite uppmärksamhet på museet ;-) Men jag tittade givetvis lite på klockan med dess berömda spricka:


Philadelphia har även lite mer moderna kändisar och den mest berömda är säkert Rocky. Alla har väl sett när han springer upp för en lång trappa och sedan är han beredd att besegra världen? Well, nu har jag också sprungit upp för den trappan. Nu är det bara att vänta på en boxningsmatch att hoppa in i.

Innan vi for hemmåt han vi också med att titta på en utställning med mumier och annat från Kung Tutanchamons grav. De var lite kinkiga med kameror inne på utställningen, men jag kan bjuda på en bild från presentshoppen:

Superlativ

Här i Det Stora Landet är man inte särskilt blygsam när det gäller att använda superlativ för att beskriva saker och ting. Jag börjar vänja mig så smått, men när normalt kaffe omnämns som nedan har det kanske gått lite för långt...

Panorama

Förra veckan var jag på workshop inne i Pittsburgh och fick den stora förmånen att bo på ett väldigt trevligt hotell inne i centrum. Förutom att jag fick två stora sängar att vräka mig i så var det väldigt roligt att återse ett bekant fenomen från förr: panoramatoaletten! Några av er som läser det här kanske kommer ihåg utsikten som en av toaletterna på Ångströmlaboratoriet bjöd på? Well, i mitt rum på hotellet bjöd toaletten på följande vy:



Jag återkommer i ämnet när jag upptäcker nästa panorama...

Pirates!

I lördags var det dags för en tvättäkta amerikansk tradition: baseball med tillhörande tailgate innan matchen! Pittsburgh Pirates spelade mot Arizona Diamondbacks och Thomas på jobbet bjöd in till tailgate innan.

Innan man går på en baseballmatch är det många som väljer att samla några vänner och grilla på parkeringsplatsen utanför arenan, sk tailgate. Vill man vara riktigt äkta ska man dessutom sköta grillningen från flaket på sin stora muskel-pickup. Eftersom man är lite av en kulturell kameleont så gjorde jag mitt bästa för att smälta in, vilket inte visade sig vara så svårt när man väl hade fått på sig sin Pirates-tröja och hade en kall öl i handen :-)

Grillning på en parkering är lite udda.... och kanske inte det mysigaste jag har gjort - men kul! Eftersom det var en hel del amerikaner där så bjöds det på ett överflöd av allting och det brukar ju inte försämra sakernas tillstånd.


Matchen: Well, baseball är faktiskt kul att titta på - men man måste ha lite tålamod eftersom det inte går med en rasande fart. Å andra sidan öppnar det upp för möjligheten att äta ännu mer mat utan att missa så mycket av matchen. Ett långt tag var det ganska jämt men till slut förlorade Pirates, precis som förra gången jag såg dem.

Nästa helg ska vi på baseball igen och då får de skärpa sig. Go Bucks!

Bombhot

Plötsligt så händer det! Idag blev kontoret bombhotat och polisen bedömde att en evakuering var nödvändig. Så lugnt och stilla utrymdes hela Energy Center. Eftersom alla 1200 som jobbar på kontoret har en egen bil blev det minst sagt lite trångt på vägen ut... Det var tyvärr (?) ingen action att tala om utan det påminde mer om en av mina Larson-favoriter 'Den stora nördfösningen' när vi alla vallades ut i säkerheten.

Så nu är det inte bara kollegorna i norduppland som har fått evakuera sin arbetsplats utan terrorn har nått ända till USA. Vi får se om byggnaden står kvar imorgon...

Niagara

På söndagen styrde vi bilen norrut och åkte upp till Kanada för att se på Niagarafallen. Efter lite felkörningar i trakterna kring Buffalo lyckades vi ta oss över bron till Kanada och sen ligger fallen där. Vi blev inte besvikna... Som många före oss stod vi och tittade på fallen under tystnad. De är jättestora och det rinner jättemycket vatten över dem. Hela tiden. Det är svårt att inte bli tagen av storleken och ljudet av fallen. Något oväntat så var det ganska kallt vid fallen och inte blev det varmare när vi bestämde oss för att gå ner bakom dem och titta lite grann. Där nere låg det tom lite snö kvar.

Vi hade bokat rum på det hotell som ligger närmast fallen och hade därför en riktigt maffig utsikt från rummet (om sanningen skall fram så ligger hotellet näst närmast fallen kanske 2m längre bort - men i alla fall!). Bilden till höger är från rummet:
Vi åt dessutom middag på en restaurang som har utsikt över fallen, och gissa vad vi såg när vi åt frukost? Och det var bra mest hela tiden.


Nu är det ju inte bara vi som åker till Niagara för att titta på fallen och ivriga entrepenörer har inte varit sena att haka på det tåget. En bit bort från fallen ligger nämligen flera kvarter fulla med de mest olika sevärdheter och attraktioner. Allt från vaxmuseum till casinon och presentaffärer. Så man behöver inte gå långt från fallen för att komma till en värld som doftar popcorn och påminner om Gröna Lund. Skönt för den som inte tycker om när naturen tränger sig för nära inpå...

Vägskyltar

När man sitter i sin bil dyker det ibland upp vägskyltar som man inte riktigt känner igen från sina hemtrakter. Här kommer några av mina favoriter:

• State Prison
  Do Not Stop for Hitchhikers
  
  
• Be Aware of Agressive Drivers
  
  
• Keep Alert
  Watch Out for D.U.I drivers
  

Eftersom man får köra bil med 0.8 promille i Pennsylvania så behöver man verkligen den sista skylten...

Onödigt vetande

Här kommer två observationer som kanske kan stilla någons nyfikenhet:

1. Oftast när jag ser ett avsnitt av ER tänker jag på hur ofantligt opraktiskt det är att som sjukhusanställd gå till och från jobbet i sina arbetskläder (dels vill man ju inte ha in något i sjukhusets rena miljö och dels vill man definitivt inte sprida smitta och annat äckel vidare från sjukhuset). Är det bara på tv eller gör de verkligen så?
   
   De går verkligen hem från jobbet i sina sjukhuskläder. De går till och med och handlar mat i dem. Är jag väldigt svensk som tycker att det är lite osmakligt?
   
   
2. Te på lösvikt heter 'Loose tea' här i USA. Det finns en framtid för svengelskan!
   

Besök av Herr&Fru Björke

I torsdags kom mina föräldrar på besök. Precis som jag hade de tagit svängen förbi Hawaii på väg till resans höjdpunkt: Pittsburgh. Några av stadens få sevärdheter betades av i rask takt under fredagen och lördagen. Bland annat bjöds de på en äkta trafikstockning på väg in till stan vilket återigen fick mig att sjunga automatlådans lov. Så med hastighetsmätaren som fastlimmad vid '0' och country dunkandes på radion gled vi majestätiskt in mot centrum (eller bara jäkligt långsamt).

Det mest spektakulära vi såg var dock The Church Brew Works. Ett lokalt bryggeri har flyttat in i en gammal övergiven kyrka och inrett den på ett litet annorlunda sätt. Ut med kyrkbänkar och in med bryggeriaparater, en bar och en massa plats för öldrickande gäster. Framme vid altaret hade dessutom ställt fram de stora ölbryggargrejorna och belyst dem på ett effektfullt och värdigt sätt. Allt för att vi skulle kunna tilbedja treenigheten malt, jäst och humle. Det blev nästan, men bara nästan, för mycket.



En bonusbild: Utsikt från Mt Washington över Pittsburgh.

The return of Cable Guy!

Strö palmer och bred ut kläder, ty Cable Guy har varit här och lyckats med sitt värv. Efter allt debakel har jag numer TV, internet och telefon!

Skönt är bara förnamnet.

...och lite av ett antiklimax eftersom jag inte trodde att det skulle ordna sig den här gången heller. Men det gör ingenting eftersom detta är en glädjens dag :-)

Den som vill ringa mig kan göra det på +1 412-646-1404 (hem) eller 073-2367851 (mobil som kopplas över atlanten)

Nu ska jag surfa vidare på mitt egna nätverk.

Cable Guy

Som jag har nämnt tidigare har jag ganska stora problem att få kabel-tv, internet och telefon installerat i lägenheten. Man skulle kunna tro att det vore en lätt sak, men efter snart fyra veckor har jag börjat inse att filmen ’Cable Guy’ kanske inte överdriver allting… Detta har hänt:

1. Innan jag lämnar Sverige (alltså redan i slutet på mars) beställer jag ovanstående från ComCast.


2. När jag kommer till Pittsburgh är ingenting installerat, men okej – det kan ju ta lite tid att ordna en installation.


3. 11/4 kommer det en tekniker medan jag är på jobbet. Min hyresvärd öppnar lägenheten och när jag kommer hem visar det sig att teknikern har installerat kabel-tv, men inte internet och telefon. Det är dessutom helt oklart varför eftersom han inte har lämnat något meddelande. Som grädde på moset har han installerat fel kabel-tv paket så jag kommer inte åt alla kanaler jag betalar för.


4. Dagen efter ringer jag ComCast och påtalar bristen på kabel-tv kanaler samt den totala avsaknaden av internet och telefon. ComCast ändrar raskt inställningen på kabel-tv:n (bra jobbat!) men kan inte ge något svar på varför de andra sakerna inte installerades.


5. Ännu en dag senare ringer ComCast mig och har bokat in en ny tid (en vecka senare) och den här gången vill de att jag skall vara hemma när teknikern kommer.


6. En vecka går och teknikern skall enligt uppgift komma någon gång mellan 16-18. Jag åker hem från jobbet och ser fram emot att få allting fixat. 21.30 kommer teknikern och hans medhjälpare. Efter att ha pulat med eluttag, telefonjack och alarmsystem i ca 1h kommer de fram till att de inte kan installera någonting den här gången heller (det hade något med larmet att göra…) men att de skall komma tillbaka nästa morgon.


7. Nästa dag hör jag ingenting från vare sig tekniker eller Comcast.


8. Jag ringer ComCast och undrar hur det går med min installation. De vill undersöka och tänker ringa upp mig senare samma dag. Det händer inte.


9. Nästa dag ringer jag igen, även den här gången vill de ringa upp senare (om fem minuter…). Återigen händer ingenting.


10. Några dagar senare ringer jag till ComCast och den här gången får jag reda på att jag har fått en tid för installation den 2/5, alltså nu på onsdag.

Utan att överdriva kan man säga att jag är ganska trött på ComCast och min Cable Guy. Det enda som räddar situationen är att jag har lyckats snylta på mina grannars trådlösa nätverk och kunnat använda mail och skype. Nu ser jag med skräckblandad förväntan fram emot onsdagens installation, eller vad som nu kommer att hända…

Lägenheten

Jag och C har fått en varsin 2:a i samma hus i ett trevligt och ganska nybyggt bostadsområde som heter Belmont Ridge. Innan vi kom hit hade vi sett bilder på Belmonts hemsida och vi väntade oss därför en inredning i bästa amerikansk stil, komplett med blommiga mönster på allting. Förväntningarna kom dock på skam när det visade sig att ingenting var blommigt och att det på det stora hela såg riktigt bra ut i lägenheten.

Helgen

I fredags åkte jag och C till ett av Pittsburghs nöjesområden som kallas The Waterfront. Efter att ha hittat dit utan omvägar (enligt min guidebok är Pittsburgh omvittnat svårt att hitta i, där till och med lokalborna kan bli förvirrade. Om det är sant eller om det bara beror på att staden inte är indelad i rutblocksliknande kvarter får vara osagt...) började vi med att se en film på ett biografkomplex. Filmen var helt okej (The Hoax) och var som en oväntad bonus regisserad av Lasse Hallström. Man försöker insupa den amerikanska kulturen, men dras tydligen åt det europeiska hela tiden :-) Det bestående intrycket gav dock själva biografen som var ganska svulstigt designad. Den var inte så stor, men svulstig. Ungefär som Disneyland eller liknande, vilket vida överträffas SF hemma i Uppsala. The Waterfront i övrigt visade sig bestå av restauranger och affärer i en väldigt tillrättalagd miljö. Namnet till trots bjuds det inte på någon strandpromenad utan området ligger bara bredvid floden, utan att utnyttja det.

På lördagen sökte vi lyckan, eller i alla fall en stor mängd kläder, på en stor outlet som ligger i Grove City 45 min norr om stan. Vi parkerade i ena änden av köpcentret och sen betade vi av affär efter affär. Kläder är skattefria här i Pennsylvania vilket gör att mycket är väldigt billigt normalt sett, och på en outlet är det ännu roligare att betala. Vi gjorde båda två en massa goda inköp och kom överens om att det definitivt kan bli fler besök till Grove City. Förtuom alla fynden är det också väldigt roligt att titta på alla fula saker som en del affärer säljer. Länge tyckte desutom jag att det vore kul att gå in på affären 'Male XL' och låta mig fotograferas i en tröja modell större. Stort i USA är nämligen väldigt stort. Väl framme vid affären fegade jag dock ur eftersom det dels skulle vara lite väl uppenbart hånande och dels för att alla kunder var just ganska biffiga killar...

Efter detta åkte vi raka vägen in till stan och favoritområdet Shady Side och åt mycket god italiensk mat.

Frihet och ansvar

Som alla vet har företag väldigt mycket ansvar för sina produkter och anställda här i USA. Eller snarare så har företag väldigt mycket ansvar om de inte frånsäger sig det på ett väldigt tydligt sätt... Jag har två exempel från de senaste dagarna i Pittsburgh:

1. För att befrämja en sundare livstil skall företaget ha en liten happening då alla anställda uppmanas att promenera runt ett närliggande gräsfält på lunchen (ni som har varit på Energy Center kanske kommer ihåg ett litet fält som man ser från matsalen). Så långt är allt frid och fröjd. Men för att få delta i aktiviteten måste de anställda skriva på ett papper där vi fråntar företaget allt ansvar om vi skulle råka skada oss under promenaden! För att gå några varv runt ett gräsfält kommer företaget alltså att samla in och arkivera ett STORT antal blanketter utifall någon av oss skulle stuka foten...
   
   
2. Jag håller på att få kabel-tv, internet och telefon installerat hos mig av en Cable guy (han ska få ett separat inlägg senare...). Efter lite pulande med kablar visar det sig att nationella regler förbjuder honom att dra sådana genom eller förbi dörröppningar. I min lägenhet gör detta att han inte kan dra några kablar alls eftersom mina kabeluttag sitter synnerligen olämpligt till. Och varför får han inte dra kablar där? Jo, jag eller någon annan skulle ju kunna snubbla på kabeln när vi passerar dörröppningen. Så istället kopplar han in en tillräckligt lång kabel och så får jag sälv dra den dit jag vill, på mitt eget ansvar.

I ett land som påstår sig vara "Land of the free" verkar det vara lite sisådär med den egentliga friheten. Visst, här får du göra vad du vill - Kom bara ihåg att skriva på rätt papper först.

Jobbet

Jag är alltså här för att arbeta till någon gång i oktober. Det är i alla fall grundplanen, men när jag berättade för mina handledare att jag skulle åka hem i oktober fick jag bara två leenden tillbaka... De har tydligen kroniskt mycket att göra på min nya avdelning så man kan mycket väl tänka sig att chefen "erbjuder" mig att stanna längre. Det ger sig hur det blir med den saken.

På det stora företaget sitter man i ett grått eller i bästa fall beige kontorslandskap av bästa nidbildskaraktär. Givetvis i små kuber som ska inspirera oss till stordåd :-) Och om kontoret uppfyller sin del av stereotypen så uppfyller ingenjörerna sin del. Dilbert skulle på allvar kunna sitta i en kub bredvid mig. Vår slipsar krullar sig inte riktigt lika bra som i serien men om några veckor blir det officiellt sommar på kontoret och då ska den kortärmade skjortan fram! Det känns ändå rätt normalt på min avdelning jämfört med min kollega Christines kubgranne som ibland pratar med sig själv och låtsas vara en hund - på samma gång.

Nedan syns en bild på en ingenjör i sina bästa år och utsikten från min kub. Jag förstår om någon blir avundsjuk...

Bilen

Väl framme i Pittsburgh var det dags för mig att hämta ut den kanske viktigaste statussymbolen i USA: bilen. Det stora företaget skulle förse mig med en mellanklassbil men eftersom de ’tyvärr’ var slut hos biluthyraren fick jag nöja mig med en tvättäkta fyrhjulsdriven Jeep! Sann glädje bubblade i mig medan jag försökte få upp bagageluckan med fjärrkontrollen. Det lyckades efter ett tag...

För en kille som är van att ratta en Clio är den här bilen stor, tuff, rå och lyxig. Fyrhjulsdrift, automatlåda och en 3.7-liters motor får de flesta Clios att diskret ställa sig i skamvrån. Gissa om jag är nöjd?

För amerikaner är det mest en liten Jeep.

Hawaii 1-9/4

Efter en lång men fullt normal flygresa via Kanada landade jag i Honolulu på söndagskvällen den 9:e april. Brorsan mötte upp med en blomsterkrans och efter en taxitur hem till Erik i Waikiki knäpptes den första kalla ölen på Hawaii :-) Efter det tog resan ut sin rätt och jag somnade sött in på en madrass i Eriks vardagsrum.

Första dagen tog vi oss ut till Pearl Harbour för att insupa lite militär nutidshistoria. Först åkte vi ut till slagskeppet USS Missouri (med smeknamnet Mighty Moe) där vi fick gå omkring och titta och känna på väldigt mycket. Framförallt för att det fanns väldigt mycket skepp att titta och känna på: 300 m långt och 60 m brett på mitten gör Mighty Moe till en imponerande uppenbarelse. Utan överdrift brukar Mighty Moe vara kvarerets största kille. Eftersom jag tycker att allt stort är mer eller mindre coolt var jag naturligtvis väldigt nöjd när vi gick omkring där på skeppet. Att skeppet dessutom var utrustat med riktigt stora kanoner gjorde inte saken sämre.



Efter allt gapande efter stora saker på Mighty Moe fick vi nyktra till lite grann när vi sedan åkte ut till minnesplatsen för USS Arizona och alla som stupade under attacken på Pearl Harbour. Det var en overklig känsla att befinna sig precis på den platsen där så många människor förlorade sina liv på riktigt, och inte på film i sällskap av Ben Affleck.

Tisdagen innebar inte lika mycket verksamhet. Brorsan var tvungen att vara lite grann på universitetet så jag och Per åkte till Diamond Head och njöt av den storslagna utsikten över Honolulu och Waikiki. Det var ganska många trappsteg upp till toppen men det kan varmt rekommenderas! Nöjda med vår insats tillbringade vi sedan resten av dagen i poolen.



Resten av veckan tillbringades med att resa till, vara på och åka hem från olika stränder. Inne i Waikiki finns en berömd strand som man inte ska nöja sig med. De riktiga godbitarna ligger en bit bort från limousinerna inne i stan och kräver lite mer ansträngning. Men det är det naturligtvis värt. Vi var på flera stränder varav Sandy beach och North shore var de absolut häftigaste, av den enkla anlednigen att det går väldigt höga vågor där. Roligt! Andra stränder var inte lika spektakulära, men ack så trevliga att vara på :-)

Nu är det inte bara stränderna som är värda att se på Hawaii. När vi åkte runt bilen tittade vi nästan ännu mer åt den andra sidan där de imponerande bergen ligger. Stränder i all ära, men det är något som lockar med berg. Återigen är det väl storleken som fångar mitt intresse... Bergen på Hawaii är kanske inte jättehöga, men å andra sidan är de beklädda med något grönt (träd?) som gör att de ser ut som kulisserna till Jurassic Park. Och även om vår hyrbil inte riktigt kan jämföras med helikoptern de flyger med i filmen så är i alla fall utsikten lika bra!





Om man till allt detta lägger till mycket skoj på kvällarna så blir resultatet en riktigt trevlig liten tur till Hawaii. Erik och hans kompisar drog runt oss på deras favoritställen som var allt från ett drick-billig-öl-tills-du-får-upp-allt-igen ställe till en väldigt bra nattklubb på 30:e våningen med utsikt över hela Waikiki. Roligt båda två. Titta gärna förbi vid tillfälle!